Prinsen med ärten...

Sprid ärtor, sprid glädje

...En liten sak för någon kan vara en sådan stor sak för någon annan. Själv äter man tio ärtor på en gaffel. Nafs så är de borta. Är man en liten kille på nio månader är en ärta en fantastisk liten sak. Att få en ärta är wow, en helt skål WOW! Plocka, pilla, smaka. Tittar på mamma, ler, släpper förnöjt en ärta, ser hur den studsar när den slår i golvet. Gör det igen. Tänk hela nävar fulla av gröna, söta, spännande små ärtor. Livet leker. Stannar upp, tittar ut, i tankarna en kort sekund, ett djup andetag, dax att leka igen! Tömmer tallriken uppochned. Åhhhh!

Tänk på det nästa gång du gapar efter lite för mycket. En liten sak för dig kanske är ett universum för någon annan.

Vägen till lycka, Våga vara lite lat...

Kan inte soffan vara en drivbänk för själen ibland?

...Tusen saker att göra, vi skall hinna det, åka dit, göra si, göra så. Ibland snurrar världens lite väl fort. Kan man inte bara få vara. Lägga upp fötterna på en stol efter middagen? Titta på en film fastän att det är solssken ute? Skjuta upp städningen en timme för att ta en kopp kaffe med grannen? Varför drabbas man genast av dåligt samvete. Jag är trött, vill vila, men jag skall bara... Jag älskar ju att vara i farten, jag älskar att det händer saker hela tiden, men ibland kanske man måste dra lite i bromsen. Det kan vara så att det går liksom lite av sig själv. Det bara rullar på utan att jag egentligen tänker. Det är härligt, roligt och bra, men efter en vecka full av aktivitet och liten sömn på nätterna tar man faktiskt slut. Ja jag erkänner, jag är trött, jag ligger på soffan nästan en hel dag ibland. Valentin? Jo han hänger med mig. Vi ligger på filten på golvet o pratar, jag låter honom läsa i sina böcker för mig. Vi går en sväng runt kvarteret, mysbyxorna på och mössan nerdragen över det oborstade håret. Man behöver få vara lite lat för att kunna känna sig duktig igen. Man behöver få vara lat för att kunna känna sig hurtig. Ja att bara ligga och göra ingenting får kanske själen att återhämta sig? Slappna av, inga måsten, inga krav. Dåliga program på tv och fula kläder.

Det är skönt att bara låta sig sjöälv få vara i fred vissa dagar. Jag är lite dåligt på det, blir ofta stressad och får dåligt samvete. Min oro och irration drabbar då ofta min stackars make. Han är ingen soffliggare, nej han bli tokig efter 20 minuter på soffan (ja om han inte har en ny bra tidning eller ett avsnitt Top Gear att titta på på tv förstås) och detta gör att jag ibland får för mig att han tycker att jag är en riktigt latapa. Förlåt Mr, jag  skall verkligen försöka att ignorera min nojja och ge tusan i om du tycker att jag är lite seg. Ibland måste man bara då ligga på soffan. Både för sin egen skull och för andras.

Kan du sparka av dig skorna och krypa ner i soffan när du borde göra tusen andra saker, lyssnar du på dig själv när allt börjar bli lite för stressigt? Jag gör det, men jag skäms... Nej 2012 får bli året då vi lägger dåligt samvete åt sidan. Jag är ju faktiskt duktig. Inte behöver jag väl försvara mig?

Kramar //

Vägen till lycka, Våga le...

Ett leende smittar!

Ibland tänker man lite för mycket på sig själv. Man lever i sin bubbla. Jag slås oftare och oftare av hur svårt det har blivit för människor att släppa in okända människor på livet. Man skall sköta sitt eget. Det är väl helt ok, men det jag inte riktigt kan förstå är människor som tittar på mig som att är jag är fullkomligt korkad när jag ler mot den när vi möts på en öde väg under en promenad. Jag brukar i och för sig strunta i detta och alltid hälsa i alla fall, men jag menar hur farligt kan det vara att säga hej? Jag vill inte stanna och prata, jag vill bara vara vänlig. Jag talar vänligt till jobbiga telefonförsäljare och försöker ha tålamod med griniga männsikor på ICA, men är det till någon nytta? Bryr sig människor? Skall jag fortsätta försöka få människor att le eller jag skall jag sluta? Kanske blir de bara mer irriterade och förvirrade av min glädje?

Man skall vara generös. man skall ge av sig själv, man skall ge av den glädje man har. Ett leende smittar, en tanke växer. I en värld där människor blir mer och mer egoistiska glömmer vi bort att ge. Vi glömmer bort att gåvor inte måsta kosta något, att de inte behöver vara stora.  En hjälpande hand kan vara till större lycka en pengar, ett leende mer gnistrande än en diamat, ett vänligt ord värt mer än dyrbar parfym. Att våga ge av sig själv kan vara svårt. Att öppna upp, att sänka garden. Vi kan resa över hela världen på bara något dygn, men att gå över till närmaste grannen kan ta år. 

Sen finns de alltid dem som ger för mycket, som ger mer än vad de har. De tömmer sig själva för att fylla andra. Sakta skapar en skugga av det man egentligen är. Självuppoffring är vackert, men kan också vara farligt. Det ligger inget fel i att ge till andra allt man har men när man börjar ge mer än vad man har är det bara en fråga om tid innan man utan kraft måste ge upp. Ett hopplös uppgift. Tömmer man sitt inre är de gåvor man ger inte längre något värda. Man får inte glömma att det faktiskt kan vara lika viktigt att få som att ge. Ett leende som inte besvaras suger energi, sura kommentarer, irritation i luften och arga blickar tär på själen. Börja hälsa glatt på dem du möter på vägen till jobbet, vinka på barnen som väntar på skolbussen, ge en okänd människa ett leende, beröm grannen för den nya rabatten de anlagt. Jag lovar att den lilla energi och möda det kostar kommer generera det dubbla tillbaka. Jag uppmanar er att hälsa på minst 10 okända människor idag! Le som om du precis blek tänderna, nicka glatt åt busschauffören eller bilister du möter, och skratta åt kollegans trista skämt!

Kram //

Vägen till lycka, Våga älska...

2011 var året då jag började ge mig själv beröm för det jag gör. Jag klappade mig själv på axeln, sträckte på mig. Började våga tro på mig själv. Allt tack vare en kamera. En kamera jag fick i födelsedagspresent av min man 2010. En Canon 450D fick mig att åter börja älska fotografering, vetgirighet och arbetslöshet fick mig att lära mig Photoshop, en kreativ ådra som ropade "skapa!" fick mig att våga fotografera mitt första bröllop. Det blev bra, ja inte lite bra, det blev jätte bra. Jag njöt, jag skrattade, hjärtat bubblande, magen fylldes av fjärilar. Kanske är det så att jag besitter en talang? Ja, jo, det måste vara så. Jag blev flitigt anlitad som fotograf, utvecklades, blev än mer förälskad i att fånga ögonblick. Under 2011 har jag fått äran att fotografera än fler bröllop och redan är flera datum för 2012 inbokade. 

Jag blir mer och mer förälskad i det jag gör, men fortfarande har jag svårt för att på fullo tro på komplimanger och beröm jag får. Är det verkligen bra? Efter varje jobb jag gjort kommer ångesten över mig. Jag blir så lätt självkritisk. Vill göra allt perfekt, vill göra alla nöjda. Är de verkligen nöjda? Ja, Mikaela! Ja de är nöjda, Andas. Dina bilder är vackra. Men duger...Är det tillräckligt? Nej sluta nu, måste säga till mig själv. Inte vara så självkritisk. Sätter mig ner, tittar igenom materialet en gång till. Ja det är bra! Det är riktigt bra. Jag är stolt. Det blev precis så bra som jag ville. Varför bli så nojjig? Varför klanka ner på sig själv utan anledning? Ja jag vet inte varför jag gör så. Typiskt kvinnligt?  

Men jag lär mig. jag har ett gott själförtroende i grunden. Det är nog så att jag helt enkelt tänker lite för mycket ibland...Tankar som gör mig stressad, men samtidgt gör att jag håller min kreativitet och kvalitet på topp! 

Älskar du dig själv? Vågar du säga "jag är riktigt bra på dethär!"? Om, heja dig! om inte, vad kan du göra för att förbättra ditt självförtroende. Vem i din närhet kan hjälpa dig? Jag lovar dig att om du vågar fråga får du också svar. Ibland behöver man få saker berättade för sig för att kunna se dem själv. Det behövde, och behöver fortfarande, jag.

2012 skall jag lyssna mer på min omgivning när de berättar för mig hur duktig jag är. Jag skall suga åt mig som en svamp istället för att baktala och förminska mig själv. Att tycka att man själv är bra, tillräcklig, jag kanske rent av bäst är en styrka. Våga tro på sig själv är stort, utmanande och livsviktigt. Visst ligger det mycket sanning i att älska sig själv innan man kan älska andra. Finns inte passionen för jaget vattnas snart själen ur. Att vara självkritiskt är viktigt, men att vara allt för hård och orättvis mot sig själv sätter bara käppar i hjulet. 

Kramar //

Tillbakablick och framåtanda...

En tillbakablick. 2 januari 2011

Året kom och året gick, det tog slut och ett nytt har nu inletts. Löften skall infrias, utmaningar antas och nya  ges. Ett år fyllt av upplevelser, spänning och utveckling. En liten pojke skall lära sig gå, han skall växa i sin nu för stora overall, han skall fylla år, börja på dagis och resa över världshaven. Vi skall få vara med på resan. Stå jämte, stötta, heja, jubla, trösta, stötta och glädjas. 2011 var ett år fyllt av kärlek och stor lycka. Visst fälldes en tår, dagar var grå och oron över framtiden knackade på dörren, men glädjen var så mycket större, starkare och det lilla grå blev med enkelhet utplånat och glömt. Vi är lyckligt lottade. Lyckligt lottade och väl medvetna om det. 

Årets första vecka tänker jag inleda här på bloggen med att skriva, och dela med mig av mina tankar, kring delar av mitt liv och min värld. Tankar som ofta kommer upp, utmaningar till er. Jag vill få er att tänka, att vakna att våga. Följa med i veckan så tänker vi tillsammans, vågar och andas in det nya året och alla dess möjligheter. Nystart, fortsättning och att leva i nuet. Alla lika viktiga. Idag finns för att igår fanns och för att imorgon kommer komma.

Lusselelle...

Julkänslor? 

...Huset är fyllt av ljuset från mängder av stearinljus. Brasan sprakar. I bakgrunden hör jag hur kören sjunger. "Så mörk är natten i midvintertid...". Ljusets drottning lyser värmande. Snart är det jul. Ett ljus i mörkret. Jag börjar trots vädret finna julkänslan. En förmiddagspromenad längst havet, 6 grader varmt och inte en snöflinga i syne till trots så känner jag julkänslor! 

Med en varm kopp glögg i handen och en nybakad lussebulle börjar jag denna Luciamorgon. Har börjat fundera på julklappar nu. Det till mamma, den till lillebror, detta till far...Hmmm...Kanske skulle jag skaffa en sådan till Mr?... Det är så mysigt att planera. Att överraska, att hitta de perfekta presenterna, att få skämma bort sina nära. Julklappar skall vara sådan som man inte köper själv, lite lyx. Kanske inte det mest praktiska och ordentliga. Sånt som man verkligen verkligen vill ha, men är för snål (eller  blygsam) för att skämma bort sig själv med. 

I år känner jag mig lite åpen...Min önskelista är låååång och tar aldrig slut...Kan inte hjälpa det. Har inte unnat mig något på så länge...Efter graviditet och spädbarnmammatiden har jag kanske lite förlorat mig själv. Ja försvunnit in i den, vad jag tror, oundvikliga babybubblan. En underbar tid, men också en tid full av tankar, utmaningar och förnyelse. Det är inte bara babyn som är ny, vi är också nya. Jag och Mr. Vi har ett ansvar större än något nu. Vi har ett band starkare än någonsin. Vi har vår son. Omvälvande, roligt, spännande, underbart, och lyckligt, obeskrivligt lyckligt. Men ändå. Det är lätt som nyblivet förstagångs mamma att bli lite väl uppslukad. Man behöver tiden för att anpassa sig, men nu är det tid, tid att hitta tillbaka till och till att lära känna det nya jag. 

Ja för när jag börjar tänka på det så är det ju faktiskt så att den gamla Mikabella inte längre finns. Jag är mer nu. Tid att bekanta sig med och förälska sig i den nya, den bättre, den starkare, den uppdaterade versionen av mig. Versionen som bygger på den gamla Mikabella, och är allt hon är, men som nu är mer än bara sig själv. Spännande och precis som det skall vara. Jag är ju mamma nu.

Figuren är inte alls som jag önskar, men jag ser iaf en början till återhämtning. Vägen är slingrig, guppig, svår att vandra och energikrävande. motivationen är svår att finna, viljan slås ut av sömnbrist och självömkan. Det är svårt att hinna med sig själv. Svårt att lägga energi och fokus. Svårt att tycka att man förtjänar det. Måste hitta tillbaka till sig själv. det är väldigt lätt att förlora sig i sin nya roll. Mamma. Bara mamma. Måste hitta en balans. Mamma och Mikabella. Båda lika mycket. Båda lika viktiga. Bara Mikabella som skall förstå det. Mikabella måste förstå och våga. Sluta ömka dig själv! Ta dig i kragen och finn glöden, passionen och viljan. Pepptalk! 

Sommardoft...

Andningspaus.

...Kryddträdgård. Mmmm...Humlor som nöjd surrar runt gräslökens lila blommor, doften från timjan och oregano. Värmen från den uppmurade odlingsbädden får kryddornas dofteratt vibrera i den ljumna kvällsbrisen. Här kan man sitta länge. Drömma. Njuta. Blunda. Trots regn har det varit en skön dag. Inte kallt utan bara friskt. Recept till Falkenbergs Posten har blivit redigerade och färdigställda, redigeringen av bilderna från studentfotograferingen påbörjade och samtal gjorda. Känns skönt. Förtjänar ett kort paus på kanten av kryddträdgården.

Jag är så glad över min lilla trädgård. Den är inte särskillt stor och inte något att kanske skryta med, men den är min och jag njuter varje gång jag går ett varv i den. Det är något väldigt rofyllt med att se det gröna växa. Planer för hur trädgården skall utvecklas, växa och byggas vidare på finns i huvudet. Jag har drömmar. Man måste ha en liten plan för hur man vill att det skall komma att se ut. Växthus, damm, pergola, portaler och massor massor av mer växter. Buskar och träd står högt på önskelistan. Man skulle bara haft en större trädgårdsbudget. :) I år bygger vi bastu/fotostudio och nästa år blir det trädgårds år. Är spännande att alltid ha projekt på gång. Vi behöver det. Det är inspirerande och man fastnar inte i vardagen.

Ett djup andetag till. Skall gå in till min lilla familj. 5 minuter i ensamhet är allt jag behöver, sen längtar jag efter dem så hjärtat kniper.

Unna dig 5 minuter och ladda batterierna. Idag börjar jag o Valentin dagen med en härlig tidig. powerwalk. Sååå skönt. Morgonstund har guld i mun sägerValentin, och jag håller med!

Lugn...

...Mitt i allt hittar jag lugn. Ett andetag, en stunds vila. Stannar upp. Ser mig omkring. Andas in, andas ut. sakta, djupt. Ler. Att se sig själv utifrån. Att våga erkänna och se sina brister är lika viktigt som att uppskatta och vårda sina tillgångar. Lätt att klanka ner på mig själv, putta det positiva åt sidan. Kan bättre, mer, kan. Men måste jag? Jag är duktig. Jag kan. Räcker till. Räcker gott och väl. Sträcker på mig. Är stolt. Andas in, andas ut. Inte ha så bråttom. låta tiden ha sin gång. leva nu, spara stunden. Uppskatta mina kunskaper. jag är ju faktiskt duktig. Ibland till och med riktigt duktig. Varje dag är en gåva. Tänk att just jag kan få ha det så bra. Ler. Mitt hjärta är fullt till bredden av kärlek. Jag älskar, jag är älskad. Jag är värd att älska och jag vet om det. Du är värd att älska, jag hoppas du vet om det.

Undrar....

På egen hand tillverkade nyckelringar i koppar. Presenter till min underbara familj.

....Ja nu undrar jag väldigt mycket vad det är för liten människa som ligger i min runda, stora mage. Vilka egenskaper bär personen,. Humör, personlighet, utseende.. Jag vill veta! Jag vill träffa baby, lära känna baby, pussa baby! Kan inte längre tänka på något annat i mer än 10 minuter. Baby finns i tankarna hela tiden. Det är svårt att säga en mening utan att halka i på baby. Lilla rummet står klart, vagnen är bäddad, väskan packad. Jag oroar mig för damm på listerna, kanske baby blir sjuk av det? Jag viker de små kläderna om och om igen. Allt måste se fint ut, måste ligga  perfekt. Som en fågelmamma ordnar jag mitt näste. Det är lustigt att inte vara sig själv. Det är faktiskt lite skrämmande. Jag har senaste veckan plötsligt, från ingenstans, börjat samla på mig vatten. Om jag annars är nojjig är jag i mitt höggravida tillstånd nu närmast hysterisk. Utan sanns. Jag vet att det egentligen inte är så farligt, men jag kan inte hejda paniken..

Maken tittar på mig med sina lugna, rofyllda blick.  

"Det är ingen fara älskling, du är vacker! I mina ögon är du det vackraste man kan finna." 

"Neeeejjj...jag är ful! Du ljuger! Jag är tjock."  

Min ansikte har, i mina ögon, svullnat till Miss Piggy storlek. Det är inte jag i speglen! 

"Men älskling..." 

"Jag kommer ALDRIG bli smal igen!" 

Hysteriskt gråtade, uppgiven. Kan inte hejda mina tårar. Känns så hopplöst. Jag vill inte vara ful längre. Inte känna mig såhär. Osexig, klumpig, hopplös. Vill vara vacker. Mr håller mig hårt, kysser mitt hår.  "Min älskling..."

Stackars, stackars Mr. Hur skall han förstå? Vad skall han göra? Hormonerna rinner över. Sprutar. Jag kan inte kontrollera dem. Snart är längtan över. Så snart skall jag få hålla min baby. Hur det sen blir med min kropp är nog något jag i babybubblan kommer lägga på hyllan, men just nu är det den största fasan, skräcken och ångesten. Hur lång tid kommer det ta? Jag vill vara mitt vanliga lilla jag igen. Inte en flodhäst som inte kan knyta skorna, som sprattlar som en sköldpadda på vrångsidan när jag skall upp ur sängen, en flodhäst som desperat längtar efter att åter kunna sätta på sig sina vigselringar....

Tack älskling för att du aldrig blir arg eller irriterad på mig. Tack för att du lyssnar, även när jag är ologisk. Tack för att du alltid försöker. Jag älskar dig. Utan dig är jag halv.

Kramar //

Utsikt...

Min fina utsikt.

...Jag kan fortfarande se dem, min tår. Börjar bli riktigt rund nu. Tänk att det bara är ca 3 månader kvar innan lilla livet kommer till världen. Obegripligt. det går så fort. Nyinköpta fina barnvagnen från Teutonia står i hallen och väntar på sin passagerare och det börjar bli verklighet nu. Har aldrig känt mig såhär vuxen förut. :) Det var verkligen en helt overklig känsla att åka hem från barnvagnsbutiken med en barnvagn i bagaget på bilen.Tänk, jag, en mamma. Är så magiskt och spännande. Att känna hur det rör sig i magen, hur sparkar och styrketräning pågår för fullt. I min mage. Ja, i min mage. 

Att jag har fått må så bra under hela min graviditet är en sådan lyx. Inget illamående, inga krämpor, inga fasansfulla hormonssvängningar. Det ända jag drabbats av är en otrolig längtan efter min man. Han luktar så gott, hans närhet är så lugnande, hans värme ljuvlig. Dagarna gå så fruktansvärt sakta när han inte är hos mig och jag längtar efter honom så fort han går utanför dörren. Stackars Mr. :)

En "gravidåkomma" som jag faktiskt är lute nyfiken på, men som jag inte på minsta sätt har drabbats av (förutom mitt stora lukta-på-och gosa-in-mig hos-makenbehov.), är "cravings".  Det där att vara vansinnigt sugen på något. Konstiga saker som tegelsten, en speciells sorts ost eller stekt lök. Det måste ju vara helt underbart att få stoppa den där efterlängtade persiljan eller citronen i munnen! Undrar så hur det känns.Verkar ju som att vissa gravid kvinnor skulle kunna gå igenom eld och vatten för en Marabou-chokladkaka. Men jag skall nog vara glad... bra att man inte fått någon knäpp nojja på något som man egentligen inte borde äta i större mängder...te.x semlor eller så. Jag får istället njuta av min man som jag är så ofattbart förälskad i, att det är underbart skönt att ta en varm dusch, att den nybäddade sängen känns som hinlen på jorden och att lyckan över en ny pälsmössa kan frambringa helt oväntade glädjetårar. :) Jag vilar mig en liten stund på soffan, och upptäcker att jag råkat sova i två timmar. Allt som luktar gott luktar ljuvlig och allt som luktar äcklig är nästan omöjligt att vara i närheten av. Jag är känslig, gråter när familjen välkomnas hem på Extrem Home Makover och blir totalt vansinnig så fort datorer eller mobiler visar den minsta antydan till att motarbeta mig. Jag kan skratta åt mig själv åt min nya totala brist på tidsuppfattning, hur jag kan irritera mig på småsaker och hur svårt det börjar bli att knyta skorna. Det är härligt att ha en baby i magen. det är en resa med dalar och höga toppar, men framför allt är det en resa som kommer förändra mitt liv för all framtid.

Kramar på er från en rund och glad

  

Mellandagskoma...

Sista julkänslorna. Slits mellan ro och förväntan. Är ledig, har tid, men kan knappt berga mig...Babyn sparkar och jag längtar så....

Befinner mig i ett mellanläge..Vet inte riktigt om jag vill att tiden skall rusa eller hejda sig... Mellan längtan och tid att andas. Måste leva i nuet. Fånga dagarna i väntans tider. Men jag längtar, vill att tiden skall gå, vill träffa babyn...Men jag vet att jag behöver tiden som nu ges för att smällta allt, för att förbereda mig, för att finna ro. Sista tiden jag och min man är bara vi två. Njuta nu, längta till sen. Mellanläge.

Det som är mest jobbigt just nu är att jag verkligen känner mig tråkig. Ingen energi, ingen inspiration. Rund som en boll... Har varit ute och prommenerat en liten sväng, fått lite jobb gjort och städat minimalt, men kan inte riktigt få igång mig själv. Magen är rund och babyn verkar mer än nöjd, men varför måste mamma känna sig som en padda? Inte alls roligt. Kläder som är för trånga, bröst som inte får plats, rumpa som växer... Ja jag vet helt normalt och nödvändigt, men jag kan inte tycka att det är roligt. Längtar efter att jag, min kropp, skall bli "normal" igen... Samtidigt är det ju helt underbart att vara gravid! Tänk att vi har skapat ett nytt liv. Är så glad över det lilla pyret som växer i magen.

Är både förväntansfull och lite skrämd över tanken på mitt nya liv. Inget kommer ju någonsin bli precis som innan. Ett nytt äventyr med en helt ny liten följeslagare. Min egen baby. Bara vår. Otroligt, svårt att förstå. Vad än pyret gör med mammas kropp så är jag redan djup förälskad i den lilla varelsen. Pratar med babyn varje dag, använder min runda mage som koppstöd, kan inte låta bli att klappa den utåtsående bullen, le när det rör sig, skratta när en spark måttas mot revbenen. Det är verkligen ett mirakel som pågår. Ett mirakel som ger tjockisnojja, men samtidigt ett helt underbart och obegripligt mirakel.

Onsdagstema- Mellan 

Kramar från oss båda.

Slarvig!...

Bild lånad av Viviwe.

...Fick lite skäll av sötaste Vivi idag... Är för dålig på att skriva och uppdatera här på bloggen. Jag kan inte annat än att hålla med! Inte bra! Inte bra alls. Förlåt. :)

Idag har det som vanligt varit jobb på skolan. Tycker verkligen det är roligt att träffa eleverna om dagarna. Det är energisugande, javisst, men samtidigt både inspirerande och roligt. Alla är så olika, har så olika behov, tankar och grubblerier. Det är inte helt lätt att vara högstadie elev. Kommer själv ihåg hur mycket det var som snurrande i huvudet. Inte alls roligt att läsa i biologiboken när man hellre ville kila bort till skolans kafé och hänga med vännerna, ingen lust till att plugga, göra uppgifter eller änns lyssna. Jag kommer ihåg. Eleverna påstår att man inte vet hur de känner, att man inte vet hur det känns... Det vet jag visst! Men trots det så måste jag uppmana till att sköta skolan, till att lyssan på de vuxna, till att ge oss en chans, att inte förstöra för sina klasskamrater pågrund av att man själv är uttråkad. Tro det eller ej, man har ju faktist användning för det mesta man tragglar sig igenom under tonåren. Man växer med kunskap, krossade hjärtan och konflikter. Det som idag verkar hur jobbigt som helst kommer bara vara ett minne blott när man är äldre. Man dör inte, man blir bara smartare, mer hel och komplett som männsika. Ibland är det bra att ha tråkigt, även om det för stunden känns väldigt jobbigt. Jag har respekt för mina elever. Jag tar dem alla på allvar. Hoppas att de känner likadant för mig och att jag på något sett kan inspirera och uppmuntra. Jag vill dem alla så väl. De är alla så fina på sitt helt egna sätt.

Jag vill att ni kikar in hos sötaste Vivi. Hon är en väldigt speciell ung kvinna. Hon vet inte riktigt själv hur söt hon är tror jag. Hon har attityd på rätt sätt och hon vågar vara sig själv. Sök efter inlägget den 27 oktober 2010, när hon gör en video till Justin Beibers Up! Underbart sött! Viviwe. Du gör mig glad med dina roliga ideér. 

Massor av kramar till er alla mina fina bloggföljare! Tack för er engagemang, era snälla ord och all er uppmuntran!

Kramar//

Min oas...

En oas...Min Dubai...

...Jag har ingen tid att "hobbyfota"! Inga bilder på blommor, mys och vardag. Inga bilder att lägga på bloggen. Inte bra inte bra. Har en uppsjö av vackra, roliga, härliga brudpar, men inga bilder om min omgivning, min vardag. Inte alls roligt. Fast man skall inte klaga. Är fantastiskt roligt att ha så många bollar i luften som jag har just nu! Fotograferingar, utställning och jobb på skolan. Super kul och verkligen inspirerande, utvecklande och spännande.

Men visst är det lite lustigt att allt skall hända på en gång? Det sprids inte riktigt ut med jämnn mellanrum. Allt eller inget. :)

Är jätte glad över det faktum att bröllopsfotograferingarna för 2011 redan börjar komma in. Spännande. Det är så utvecklande och häftigt att få träffa alla dessa underbara människor och brudpar. Man växer och får ny energi vid varje tillfälle. Är verkligen lyckligt lottad som får lov, och chansen att fotografera er.   

Mitt i allt så har jag på senaste tiden saknat Dubbi...Inte lite utan otroligt mycket! Är inte alls roligt. Saknar hans mjuka gnäggning när man kom till stallet. Hans underbara personlighet. Hans lugn i all stress. Hans till tillit och förtroende för mig. det känns väldigt tomt utan en häst. Får rida och vara i stallet där jag hade Dubai hur mycket jag vill, men det blir inte riktigt samma sak. Jag saknar 7 dagar i veckan, engagemanget och kärleken.

Livet är fullt av saker just nu, men mitt i det hela känns det väldigt tomt. Ingen kunde lugna mig så som Dubai kunde.

Sitter här och jobbar...

...Känns nästan som om det inte riktigt är på riktigt. :) ...att få jobba med det man älskar mest. Att få fotografera. Jag mår så bra när jag får utlopp för min kreativitet. Jag blir lugn i hjärtat. :)

Har bara ett bröllop kvar att redigera inna jag skall börja med min hemsida. Ja min egen hemsida....Tänk...Fotograf MikaelaWien. Äntligen har jag tagit steget och vågat. Vågat tro på mig själv. Kanske har jag insett att jag är ganska duktig trots allt. Kanske är jag lite unik? Kanske kan jag fylla ett tomrum? Kanske kan jag inspirera och sprida glädje genom mitt fotograferande?

Jag är så glad för att människor tycker om det jag gör. Att de anlitar mig för att fånga deras speciella dag, deras ögonblicj och deras nu. Jag är lycklig över förtroendet, över uppskattningen och smickrad av ert stöd. Tack. Jag har inte kännt mig så stark, modig och pirrig på länge. Jag är Fotograf Mikaela Wien.

Kram på er.

Tack för det stöd, den uppskattning och alla snälla ord ni ger mig.

Det här känns så bra.

 Jag är lycklig!

En fartfylld dag...

Jag bor i ett underbart hus! Ett riktigt sommarhus, ett hus med stora fönster en vidsträckt altan, ett hus med sol hela dagen, ett hus där man är ett fotsteg från naturen...eller vänta ett hösthus, ett hus där man ser hur himlen öppnar sig under en höststorm, där man man ser en älg strosa förbi...eller nej, ett vinterhus. Ett hus där man ser hur snön skta faller, där man ser hur naturen kläs i vitt och frost. Ett hus som släpper in allt ljus som kan uppbringas en mörk vinterdag...eller också kanske det är ett vårhus. Ett hus där man kan sitta i lä under de första varma soliga dagarna, där man kan höra hur naturen vaknar till iv. Där man kan se grönskan härja...Mitt hus är ett året runt och alltid hus! Jag älskar mitt hus!

...Har inte haft 5 minuter över för att sitta stilla vid datorn. Härligt! :)

Har varit ute med hästen i ottan, har träffat gulliga Ola och Linda som gifter sig om två veckor, har varit med bilen på service (och hunnit spana eventuell nya bil) och har sist men inte inst haft underbara Peter och han söta fina fru Gun här på middag. En helt fantastisk, roligt och full dag helt enkelt!

Imorgon slår vi av på takten lite igen. Frukost på stranden kanske?

Nu skall jag krypa ner i sängen. Titta lite på webtv kanske? Sov gott mina vänner. Ses imorgon igen.

Saknar...

...Mr Dubai.

Det är lite tomt utan honom.

Han var min tillflyktsort, min dröm, min vän, min glädje när huvudet kändes lite tung på axlarna. Egentid, min hobby, mitt bara vara. Jag kunde släppa alla vardagsgrubblerier, alla måsten, stress och oro när jag var i stallet. Han gjorde mig ännu gladare när jag var glad. Mer full av liv och energi. Han var min lyx.

Att ha något som bara är ens eget, något som får en att kännas sig ännu mer levande, en frizoon, det är lyx. Jag kan ju inte säga att mitt liv är särskillt jobbigt, orosfyllt eller stressigt, men de dagar som jag kände mig lite mindre tuff, de dagarna var stallet och Dubai en guldgruva. Jag uppskattar så den tiden jag fick med den fina hästen. Jag är så glad att Mr förstod, och förstår, vad hästar betyder för mig. Han låter mig få njuta av min glädje. Han har tålamod med mina 1000-tals hästhistorier, mina långa utlägg om unghästar jag vill ha, om avel, om vackra hingstar...

Hästar gör mig lycklig. Hästar får mig att andas lite fortare, får mitt leeende att bli lite bredare och de sätter en guldkant på mitt liv och min vardag. Jag vill gärna hitta en ny häst att rida. En häst som jag kan gosa in näsa i och bara stå och lukta på. Mysa, andas häst, stall och lycka.

Jag längtar efter den dagen så "min" häst står där. Den dagen då man hittar hästen med stort H. Hästen jag bara måste ha.

Att ha en hobby att brinna för är viktigt för mig. Att ha något som får hjärtat att slå lite snabbare. Livet är för kort för att inte unna sig en hobby att brinna för.

Vad är din största passion? Vad är din hobby?

Kramar! //