Kladdkaka och regn...

Semesterfika.

...sommaren är kort, och det mesta regnar bort...? Eller? Här i Halland håller regnet sig fast och solen kämpar förgäves för att bryta igenom det grå diset. Är svårt att tro att det ens finns en sol bakom alla moln. Trist. Ja så vad gör man då regniga dagar som dessa? Fikar såklart! För visst kan choklad alltid få en att må lite lite bättre? Jag bjuder idag på en "tillpiffad" variant kladdkaka. Knapriga, rostade hasselnötter i botten och med bitar av kola och choklad som härligt smällter. Sugna? Varsågoda, här kommer mitt recept.

Kladdkaka med kola och hasselnötter

Ugn: 175C

3 ägg

3 dl socker

4 msk kakao

2 tsk vaniljsocker

1/2 tsk salt

1 dl mjöl

150 g smör

2 dl hasselnötter

50 g smör

10 Dumle-kolor

Börja med att finhacka nötterna. Smällt 50 g smör och blanda detta med nötterna. Tryck ut degen i botten av en ungsfast form. Ställ kallt.

Vispa ägg och socker fluffigt. Tillsätt sedan resten av de torra ingredienserna. Smällt smöret, låt det svalna något och tillsätt sedan även detta. Häll smeten över . Tryck nu ner hackade Dumle-kolor i hela kakan Och grädda den sedan i ugnen på 175C i ca 30 min. Kortare eller lite längre beroende på formens storlek och på hur kladdig du vill ha din kaka.

Kram på er i rusket. Solen kommer snart! jag lovar. Om inte ute så inne. Regn ute, men solsken i hjärtat. :) Hoppas ni tycker om min kaka.

Jobba, jobba, jobba....

Printscreen just nu.

...Här är det fotoredigering för hela slanten. Bollar mellan att pussa liten baby, mata, fotografera, redigera, mata lite mer, skratta med min lille Valentin och redigera lite till. Favoritartisterna är upplagda på playlist hos Spotify, kardemummabulle från underbara Solhaga stenugnsbageri ligger och läskas och farmor passar sonen. Är så underbart roligt att förlora sig i bilderna, få jobbat undan och bara få vara i sin lilla bubbla en stund.

Kramar på er!

mikaelawien@hotmail.com - 070- 667 53 53

iPad premiär!...

Ja jag är snäll. Måste vara så. Annars får man väl inte en IPad av maken bara sisådär? Nu sitter jag här med min helt egen lilla dator och ler. Jag älskar verkligen tekniska prylar och detta är en sann guldklimp! Har sedan sonen kommit till världen surfar nästan uteslutande på min makes IPad...ja jag har till och med döpt om den till "ammningsplattan". Tittat på webbtv när Valentin ätit, mailat, facebookat. Ja helt enkelt haft möjlighet till att ha en komunikation med omvärlden trots baby på armen eller vid bröstet. Perfekt att ha i köket när man snabbt skall hitta recept. Jag är IPad frälst. Ja jag har använt makes platta så mycket att han nu givit mig en egen. En vit fin med rosa fodral. Min egen! Kan inte lägga in bilder tyvärr, men hoppas att det snart skall bli möjligt. Men nu kan jag iaf "prata" lite med er trots babybubbla! Hurra!

Kram på er från soffan. Liten ätandes baby hälsar. :)

Citroncantuccis...

Kakor till helgen?

...Äntligen fredag! För mig har veckan gått väldigt väldigt fort. Tyckte precis det var måndag. Tiden flyger iväg och jag har inte mer koll på klockan än att jag vet när det gått ungefär 3-4 timmar sedan jag senast ammade lille Valentin. Livet som hemmafru är både härligt och lite vimsigt. Har inte riktigt hittat någon rutin och rytm i vårt nya liv, utan tar var dag som det kommer. Valentin är en underbar liten baby, men ibland kan man bli ganska trött på att han hela tiden vill äta, att han inte vill ligga ensam och sova och att han är vaken mest hela tiden. Man är ju så van vid att ha massor av tid för sig själv. Dagar fyllda av frihet. Att ha en liten baby har verkligen rört om i grytan och min vardag har helt ställts på ända. Men lika nytt som det är lika fantastiskt är det också. Jag älskar verkligen honom. Känner mig stolt och stark när jag tänker på min son, på att jag är hans mamma. Han kräver mn fulla uppmärksamhet och fokus. Stundtals väldigt tröttsamt, men när jag väl får honom att somna och kan sätta mig vid datorn ett kort tag så saknar jag honom. Kan han inte vakna snart? 

Ni som följer min blogg vet nog vid det här laget att mina absoluta kakor att baka är cantuccis. Det är så enkla att baka och så försvinnande goda! Man kan smaksätta dem på många olika sätt och ha olika sorters nötter i. Idag har jag bakat ett omgång smaksatta med citron fyllda av hasselnötter och valnötter. Klassiska cantuccis är smaksatta med citron och alltid med mandlar, men det är roligt att variera sig och det är bara din fantasi som sätter gränser för smaksättningar.

Får se hur länge kakorna får vara kvar i kakburken. Inte särskilt länge om jag känner min käre make rätt. :)

Mikabellas citroncantuccis

2 ägg

3 dl socker

1 krm salt

Skalet från en hel citron.

1 dl grovt hackade hasselnötter

1 dl grovt hackade valnötter

 1 tsk bakpulver

6 dl mjöl.

Börja med att separat vispa äggvita och salt till vitt skum. Vispa sedan gulan och sockret fluffigt i en annan bunke.

Vänd ner äggvitorna, valnötter, hasselnötter citronskal i sockerblandningen. Sikta över mjöl och bakpulver och rör försiktigt ihop till ett inte allt för arbetad deg.

Dela dagen på 3 delar och plata ut dem till tre "limpor" på en bakpappersklädd plåt.

Grädda i ugn på 175 grader i ca 30- 40 min.

Skär kakorna i sneda skivor på ca 2 cm direkt när de kommer ut ur ugnen. Låt dem svalna på plåten.

Det är mysigt att överraska sina nära med kakdoft när de kommer hem, inte sant? Nu skall jag börja förbereda kvällens "afterwork" med föräldrarna. Vad kan man hitta på för roligt att äta? Älskar att hitta på saker på fredagen för då känns hela helgen så mycket längre!

 

Stor kram på er! Hoppas att ni får en riktigt trevlig, mysig helg!

Mitt hjärta smälter!..

Han ler!

Plötsligt händer det! Ena mungipan åker upp, andra följer med. Han ser mig rakt in i ögonen och ler. Inte ett "magknips-leende" utan ett riktigt, planerat leende avsett för mig. Snabbt fram med mobilen för att ta en bild och jag lyckas fånga det lilla miraklet. Han ler!

Det är inte lätt att få alla musklerna i ansiktet att  arbeta tillsammans och få dem att samspela, men jag gör mitt bästa och mamma verkar älska det. När jag ler pussar hon mig, skrattar och jag får all uppmärksamhet jag kan önska. Att vara i centrum är ljuvligt!

Han ler mot mig!

Insnöad 2010...

Midjehögt i början av 2010

...Här i Halland har vi barmark. Underbar om man frågar mig. Kan dock tänka mig att Kung Bore inte har sagt sitt sista ord än. Håller tummaran, vill inte ha mer snö nu.

(nästan) OrdlösOnsdag - insnöad

Idag fyller baby i magen 7 månader. Tänka att det bara är 8 veckor kvar nu. Underbart och lite läskigt på samma gång.

Nu skall jag har glosförhör i tyska med 6:orna. Kramar från en rund liten mama.

Nojja och träningssug...

Rastlös och lite övergiven?

Jaha...Då var det väl tid att börja tänka på beach-10 nu då? Jag har efter en riktigt seg vinter inte riktigt kommit igång. Sjukdom på sjukdom har avlöst sig i min kroppoch jag börjar bli väldigt sugen på att få bli frisk och på att börja träna ordentlig igen. Äter penicilin för min bihåleinflamation just nu så löpning är väl inte helt ok? Var ute och powerwalkade med Mr igår kväll och det kändes verkligen härligt...tills i morse...Jag brukar alltid vakna innan klockan, men idagvar det svårt. Fick sega mig upp ur sängen, verkligen lyfta det ena benet över det andra och häva mig upp ur sängen. Tycker inte alls om när kroppen känn så! Jag vill vara den starka, pigga enerigfyllda Bella som jag är van vid.

Dubai vilar fortfarande då han har fått en inflamation i höger bog. Han ser ganska nöjd ut där han står och mumsar på de första små små gröna stråna i hagen, men lite rastlös är han nog allt. Han är väldigt glad när jag kommer för att ta in honom på kvällen. Gosar, puffar och vill vara nära.. 3 av de 5 stora hästarna har flyttat till ett nytt stall förra veckan och jag tror Dubai undrar var de tagit vägen. Jag rider inte, kompisarna är borta och det ekar konstigt i stallet. Kanske känner han sig lite övergiven? Usch stackars Dubbi! Har inte riktigt tänkt på det! Får åka och borsta, mata och pussa riktigt ordentligt på honom i eftermiddag.

Nu väntar engelska med 7:or följt av tre pass tyska. Spännande att vara vikarie. Ingen dag är sig lik!

Torsdagsreflektion....

A little bit blue, but still hopeful.

Det kan vara väldigt bra att få ut sina känslor i ord ibland. Att erkänna för sig själv och för andra att man faktiskt inte alltid är så skärpt, glad och energifylld som det kan verka. Jag är ju en väldigt positiv person med en förmåga att alltid hålla mig på fötterna. Jag slår ifrån mig orolighet, ångest och besvikelse och stannar inte i det förflutna. Jag vill se framåt. Jag vill leva nu och imorgon. Inte gräva ner mig i saker som kanske kunde varit annorlunda om jag bara gjort si, sagt så, agerat snabbare...

Det är faktiskt mycket svårare att vara arbetslös än vad jag hade kunnat föreställa mig. Inte själva saken att vara ”ledig” hela dagarna, jag har mängder av saker att fylla dem med, men den här känslan av att vara oönskad, meningslös, okompetent. Den gnager faktiskt i mig. Jag håller gott humör, men ibland är det så svårt. Jag vet ju att jag har potential, glöd och arbetsvilja. Jag vill få en chans att utvecklas, att blomma och att göra nytta. Jag vill dela med mig av min positiva syn och anda. Jag vet att jag har mycket att ge både mig själv och andra. Mitt liv känns pausat. Att hålla sig positiv, att hela tiden ladda om efter motgångar och jobb intervjuer som inte leder till anställning är tufft. Särskilt när jag vet att jag inte får jobben pga att jag på papper inte har några kunskaper. Jag vill inte jobba inom butik igen. Eller vill och vill det utvecklar inte mig. Jag har större förhoppningar. Förhoppningar att lära mig något mer att bli något mer.

Jag ärså glad över mitt stora intresse för fotografi. Jag utvecklas varje dag och suger åt mig allt jag kan lära. Jag är stolt över min förmåga att vilja bli bättre, att kunna förstå och lära. Fotografering och bildbehandling gör att mina dagar får guldkant. Det ger mig något som känns värdefullt och meningsfullt. Jag skapar, jag håller min kreativitet brinnande och jag delar med mig av mig själv. Mina bilder speglar mig, mina käslor, mina drömmar och mina ambitioner. 

Jag vill inte fastan i negativiteten och låta den dra ner mig. Jag har ju så mycket att vara glad över. Mitt underbara hus, min egen tid, min förmåga att se de roliga och positiva i det lilla och min stöttande och fantastiska omgivning.

Veckans reflextion, erkännande och tankar.

Kram på er och tack för tiden ni ger mig varje dag. Jag värdesätter den högt. / Mikabella

TorsdagsReflektion

Vardag i stallet...

En vinter dröm eller ett snökaos?

Självklart har hästarna gått så långt ner som möjligt i våra enorma hagar när jag kommer för att ta in dem för dagen. Pulsa genom knähög snö, vissla, locka...Pulsa på...Hästarna tittar på mig som om jag vore dum i huvudet. Komma här och störa när de har så mysigt i snön. Efter 10 minuter av seriös ben och rumpmuskel träning kommer jag fram till dem. De äter, bryr sig inte. Dumma hästar!

Plötsligt exploderar Sir N och flyger i luften, Gumman hakar på och tillsammans trissar de igång Zindy och Johannes. Dubai ser mycket konfunderad ut. -Inte skall man väl bråka nu när min människa kommer! Akta henne! Jag blir rädd och min snälla häst ställer sig som en mur mellan mig och de busiga, bockande, sparkande och ystra hästarna. Vilken gentleman!  

Jag gömmer mig bakom Dubai. Man är inte så stöddig när 4 stora hästar får för sig att "busa" lite. De menar ju inget ont, men de har ju inte alltid full kolla på var de har benen och på hur stora de faktiskt är.

Hästarna som förstår att det är dax att komma in till mat och värme sätter av i full galopp mot stallet. Dubai tittar på mig; -Kan jag hänga på? Vill ju inte verka mesig...Måste hänga med flocken.

Han går försiktigt undan från mig och sätter sedan av i full fart efter sina vänner.

Ja ja...Är jag egentligen förvånad? Nej inte det minsta. Hästarna anseer väl att jag är den perfekta leksaken? De är som småbarn som fnissar och springer undan så for man försöker fånga dem. Jätte roligt....

Åhhhh! Varför skall man alltid behöva gå längst ner i hagen för att när man väl når hästarna se hur se försvinner i full karriär mot stallet?! Gud vad de tycker att det är roligt att retas! Grrrr! Tur är att de står som ljus och väntar på mig när jag äntligen, efter pulsande och kämpande, anfådd och svettig kommer fram till ingången av hagen. De puffar på mig, fjäskar, ber om ursäkt. -Ta mig först, ta mig först.

En del av min vardag,

Vanlig Vardag- Annelies Fotoblogg.

Kram / Mikabella