Fighting face...

...Ja man kan ju inte säga annat än att jag ser fokuserad och bestämmd ut när jag hoppar. :) Åh vad jag tycker det är härlig! Har nästan bara hoppat på ponny tidigare och hoppat mycket när jag var yngre, men nu har ponnyn byts mot en betydligt större Dubai på 168 cm och hindren är också högre. Var på min ridklubb och tittade på hoppträning för Eamon Hickey. Fick också veta att det antagligen kommer bli en plats för mig och Dubbi i den ena gruppen. Hu...Jag blev både pirrig och nervös direkt. Jag är egentligen inte rädd eller orolig alls, men jag har så kassa nerver. Blir alltid nojjig och lite stirrig innan jag skall ge mig på nya saker. Kan nästan skrattar åt mig själv ibland pga min "egen-mobbing". Jag trycker ner mig själv i stövlarna.
. .
Likadant är det när jag ska tävla. Spelar ingen roll i vad jag ska tävla eller om jag vet att jag är överlägsen eller underlägsen i konkurrensen...Jag brukar säga att jag inte är en tävlingsmänniska och inte bryr mig om att vinna...Det är inte sant. Jag behöver kanske inte vinna, men jag blir så arg på mig själv om jag inte gör mitt bästa och om jag inte räcker till. Om det är en hästtävling inbillar mig själv att hästen skall gå omkull, att jag skall få skäll för saker, att jag skall vara pinsamt dålig eller att sadelgjorden skall spricka rakt av. Hahaha underbara pessimist Mikabella. Jag vet ju att när jag väl är där och sitter i sadeln är allt som bortblåst. Då blir jag engagerad, taggad, fokuserad och förväntansfull igen.
.
Jag har ju egentligen inget alls att oroa mig för. Jag sitter på en riktigt super häst att hoppa och känner mig både modigare och säkrare än någonsin. Det är inga direkt enorma höjder jag ska hoppa och jag är ju inte alls så feg som jag ibland innbillar mig. Nej så här innan är jag laddad, förväntansfull och modig. Jag är tom riktigt sugen på att ge mig ut på tävlingsbanorna!...Undrar hur tuff jag är om två veckor... ;)
.

Håll i manen nu åker vi :) / Mikabella