Saknade
...Erik Valentin Franklin Andersson, morfars namn.
Därifrån har vår lille skatt fått sitt namn.
Mannen min mormor älskade.
Min mormor. Det är så synd att mormor aldrig fick träffa min son. Jag saknar henne.
Hon hade varit så stolt över mig och över sitt barnbarns barn.
Ett blått sidenband, runt halsen på den lilla duvan på deras gemensamma gravstenen, är mitt tack och Valentins hälsning.
Jag tror hon är med mig i allt jag gör.
Jag hör radion spela, jag vet att hon vet hur mycket jag älskade henne.
Vi tar vägen mot stranden
Vi som aldrig setts förr
Att du vågar gå med mig
ifrån trängsel och vin
Det var enkelt för båda
Bara öppna en dörr
Sommarnatten är från -
och med nu din och min
Med en suck rullar vågorna in
Ta mej till havet, och gör mej till kung!
Kung över sommar'n och natten
Sanden är fuktig och kvinnan är ung
Galen av längtan är jag
Dofterna samlas, och luften blir tung
Ta mig till havet och stanna
tills natten blir dag
Vi som aldrig setts förr
Att du vågar gå med mig
ifrån trängsel och vin
Det var enkelt för båda
Bara öppna en dörr
Sommarnatten är från -
och med nu din och min
Med en suck rullar vågorna in
Ta mej till havet, och gör mej till kung!
Kung över sommar'n och natten
Sanden är fuktig och kvinnan är ung
Galen av längtan är jag
Dofterna samlas, och luften blir tung
Ta mig till havet och stanna
tills natten blir dag
Kramar//
3 kommentarer:
Fint skrivit om en kär mormor.
Underbart.
Mina ögon tåras.
När man får egna barn binds banden till det förflutna hårdare ihop.
Tänk om...tänker man ofta.
Tjingiling.
Exakt sådär känner jag med! Och tänk så ycket tid man hade haft att spendera med de gamla nu när man är ledig...Men de tittar nog ner från himlen på oss tror jag:-)
Skicka en kommentar