Värd sin vikt...

Han är värd alla extrakilon runt höfterna...

Han tar upp all min tid, min lille prins. Tiden och dagarna går så fort. Jag börjar likna mig något som man kanske kan kalla vardag. En helt ny, olik allt jag tidigare kallat, vardag. Vissa dagar går runt med en liten baby på armen hela dagen, ibland sover han hela dagen utan minsta intresse av att vara nära. Han äter och äter. "Alla säger att jag är liten! Jag skall visa dem liten!"- lyser det i Valentins ögon när han får mat. Han är så duktig. Äter som en riktig liten tyranusarus rex. Det är fortfarande lite overkligt att sitta med ett litet barn i knät. Mitt barn, min son. Min son. Jag är hans mama. 

Jag längtar så efter att få börja träna igen. Eftersom lille Valentin kom med kejsarsnitt är jag sträng förbjuden att lyfta under de första 8 veckorna...Pust...Det har gått 3 veckor nu och jag längtar som tokig efter armhävningar och situps. Det som just nu får gälla är promenader. Jag mår verkligen jätte bra och har inga problem alls med mitt ärr, men som sagt, måste ta det lite lugnt. Känner mig som en muffins. Usch. Jag har en hel del att arbeta bort efter graviditeten. Nej nu blir det sunda dagar med bra mat och minst 2 powerwalks per dag! Nu skall muffinsmamma bli sexig mamma! 

Men jag måste lära mig att andas...Det har ju faktiskt bara gått tre och en halv vecka sedan jag fick min lilla baby...Kanske inte skall förvänta mig att all vikt jag samlat på min under de 9 månader jag bar honom skall trilla av på 1 månad....Men jag önskar så att den hade gjort det...Pust... Beach 2011...Nej känns inte så aktuell just nu... :( Men han är värd det. Han är värd alla mjuka, irriterande, jobbig kilon som ligger runt mage, ansikte och höfter. Han är värd varje gram.

Heja på mig nu! Sötbrödsdagarna är över! Heja mig!