Vägen till lycka...

"Jag har tänkt...man skulle kunna.. ljus...söderläge ...rama in innergård...ljus .."

Snabbt flyger pennan över pappret, en siluette, en linje som berättar om just det han pratar om.

Ljus, ljus ljus. Luft, rymd, rent, rakt.

Det är inte första gången.

Han tycker om att rita och försöka. Försöka reta längtan efter nått nytt.

Och, aj, aj , han vet precis vad som lockar, vad som betraktas som vackert och åtravärt. Han känner oss.

I Bella och hans hus skulle vi kunna flytta in i  imorgon.

Sen en dag så blir det tyst inne i oss och vi säger, Ja. Det är nu. Nu gör vi det.

Proportionerna är perfekta.

Den bleka vintersolen som faller in genom det smala fönstret 3 m upp på söderväggen i sovrummet, får rummet att skimmra i guld. Magiskt.

Räven som smyger förbi 1 meter från min korridors vägg av glas, är magisk. Jag skulle kunna röra vid den. Den är stor och frisk. Vacker och jag avskyr den. Vi har katter här!!!men magisk...

Betong golvet är lent som siden, varmt och levande skimmrande fruset ishav.

Jag tror jag älskar det  mest...

Eller..

Badrummet...mest kanske...vitt, blankt, med oljeruffigt golv, varmt, rent, ljust av takfönster.

Tiden vi levde i ett vardagsrum och sovrum utan toalett och kök är glömd.

Tiden där vår lilla katt Cayenne fick gå ut och in genom fönstret på specialtrappa och så vänligt bar in sork och mus som man inte kunde hitta...

Vad spelar det för roll nu?

Bella och hennes bröder Jonathan och Simon, var så entuastiska som man bara kan önska sig, kom med heja rop och uppmuntran ja!! bygg, fixa det för er!!!

Tomas kan vara så nöjd med vad han ritade. En linje kan vara mer än nog och ge allt förtroende.

Här är så vackert, vår lilla hermelin till somalikatt, Chili, är det nya husets härskarinna, hon är Cayennes mamma men det, det är en annan historia.

 Hälsning Maman