Julkänslor?
...Huset är fyllt av ljuset från mängder av stearinljus. Brasan sprakar. I bakgrunden hör jag hur kören sjunger. "Så mörk är natten i midvintertid...". Ljusets drottning lyser värmande. Snart är det jul. Ett ljus i mörkret. Jag börjar trots vädret finna julkänslan. En förmiddagspromenad längst havet, 6 grader varmt och inte en snöflinga i syne till trots så känner jag julkänslor!
Med en varm kopp glögg i handen och en nybakad lussebulle börjar jag denna Luciamorgon. Har börjat fundera på julklappar nu. Det till mamma, den till lillebror, detta till far...Hmmm...Kanske skulle jag skaffa en sådan till Mr?... Det är så mysigt att planera. Att överraska, att hitta de perfekta presenterna, att få skämma bort sina nära. Julklappar skall vara sådan som man inte köper själv, lite lyx. Kanske inte det mest praktiska och ordentliga. Sånt som man verkligen verkligen vill ha, men är för snål (eller blygsam) för att skämma bort sig själv med.
I år känner jag mig lite åpen...Min önskelista är låååång och tar aldrig slut...Kan inte hjälpa det. Har inte unnat mig något på så länge...Efter graviditet och spädbarnmammatiden har jag kanske lite förlorat mig själv. Ja försvunnit in i den, vad jag tror, oundvikliga babybubblan. En underbar tid, men också en tid full av tankar, utmaningar och förnyelse. Det är inte bara babyn som är ny, vi är också nya. Jag och Mr. Vi har ett ansvar större än något nu. Vi har ett band starkare än någonsin. Vi har vår son. Omvälvande, roligt, spännande, underbart, och lyckligt, obeskrivligt lyckligt. Men ändå. Det är lätt som nyblivet förstagångs mamma att bli lite väl uppslukad. Man behöver tiden för att anpassa sig, men nu är det tid, tid att hitta tillbaka till och till att lära känna det nya jag.
Ja för när jag börjar tänka på det så är det ju faktiskt så att den gamla Mikabella inte längre finns. Jag är mer nu. Tid att bekanta sig med och förälska sig i den nya, den bättre, den starkare, den uppdaterade versionen av mig. Versionen som bygger på den gamla Mikabella, och är allt hon är, men som nu är mer än bara sig själv. Spännande och precis som det skall vara. Jag är ju mamma nu.
Figuren är inte alls som jag önskar, men jag ser iaf en början till återhämtning. Vägen är slingrig, guppig, svår att vandra och energikrävande. motivationen är svår att finna, viljan slås ut av sömnbrist och självömkan. Det är svårt att hinna med sig själv. Svårt att lägga energi och fokus. Svårt att tycka att man förtjänar det. Måste hitta tillbaka till sig själv. det är väldigt lätt att förlora sig i sin nya roll. Mamma. Bara mamma. Måste hitta en balans. Mamma och Mikabella. Båda lika mycket. Båda lika viktiga. Bara Mikabella som skall förstå det. Mikabella måste förstå och våga. Sluta ömka dig själv! Ta dig i kragen och finn glöden, passionen och viljan. Pepptalk!