Saknar honom...

Ögonsten.

...Dubai...Gud vad jag saknar honom. Satt och pratade med en hästintresserad kollega på skolan och genast kände jag en lite klump i magen. Har inte tänkte så mycket på det på sistonde, men när jag blir lite stressad, känner mig trött eller rastlös poppar han upp i mitt huvud. Fine Dubbi.
Vill gosa in mig i hans man, klappa hans lena mule och bara stå och njuta av hans sällskap. Saknar så det lugn han gav mig, hans snälla ögon, hans underbara personlighet. Aldrig behövde jag vara orolig när jag red honom. Han var nervig, men aldrig dum. Han ville aldrig göra något elakt. Visst kunde stenar vissa dagar vara farligare än något levande , vinden göra honom halvt galen och katten på ridbanan mer mördarbenäget än ett lejon, men han var aldrig dum. Jag kunde alltid läsa honom.

Saknar min häst.

Massor.

Nästan lite för mycket.

Lyckans Johanna som får pussa honom varje dag.

Istället för stallet får jag sysselsätta mig med att arbeta. :) Fotograferandet går jätte bra och jag är så glad för alla förfrågningar som hela tiden kommer in. Det gör mig så glad och faktiskt stolt. Stolt över att jag vågade tro på mig själv. Tack för ert stöd. det värmer så i hjärtat. 

Nu skall jag hämta min man på tåget för att sedan åka in till en klädbutik i stan på lite Vip-mingel och följae middag på restaurang med söta mama o daddis. Mysssssss. Behövs nu när man lite bortskämd av härlig sol och värme på Maderia återvänt till verkligeheten, vardagen och kylan. Det är verkligen höst nu.

Stora varam kramar till er alla!