Förra sommaren hade den precis påbörjats, denna underbara resa.
Min resa från bara mig till mamma.
...Plötsligt är allt så annorlunda, samtidigt precis som vanligt. Stannar upp, håller min anda. Små små andetag. Små nya andetag. Jag kan minnas det som om det vore igår. Hans inträde i mitt liv. Hans närvaro så ny, så självklar. Hans andetag mot mitt bröst. Mina andetag i takt med hans. Hur fort jag hopplöst förlorade mig. Hopplöst och utan räddning eller slut förälskad. Aldrig igen min egen. Aldrig mer bara jag. Jag ger dig mitt liv, all min kärlek och alla mina andetag. Så okontrollerat förälskad är jag. Djup. Bottenlöst. Utan krav. Ärligt. Jag är hans mamma. Han är mitt barn.
Har ni tänk på att en förälder alltid måste älska sitt barn, men ett barn behöver inte älska sin förälder. Vi vinner och gör oss förtjänta och värdiga deras kärlek. Jag skall göra allt för att få hans självklara kärlek. Är det alltid så lätt? Är det en dans på rosor? Jo trött är jag (men det är ju självklart)och lite irriterad kan jag väl erkänna att jag är ibland det också, men en dans på rosor är det faktiskt (ja med en tagg i foten ibland då kanske) och aldrig skulle jag säga något annat än att jag blivit välsignad med det vackraste barnet i världen. Han skall alltid känna sig älskad hos mig. Han skall aldrig tveka. Jag önskar att jag för honom alltid är den mamman han önskar. Den bästa. Om jag har någon plan? Några knep? Nej jag får gå på magkänsla. Jag lita på min modersinstinkt och följa mitt hjärta. Jag skall fortsätta sjunga för honom tills han är så stor att han ber mig sluta.
Jag älskar mitt nya liv. Mitt liv fullt av blöjor, skrik och vilda påhitt. Aldrig kunde jag väl drömma om att jag skulle vakna kl 6 på morgonen och drabbas av en otrolig längtan efter att få höra glad barntjut.
Mitt hjärta har blivit större sedan lille V kom, och det fortsätter att blir än större för varje skratt, upptång och kram. Det är stort, vackert och ljuvligt att få älska på detta sätt.
